let go.
det spelar ingen roll om det handlar om en person, något du tycker om, eller kanske en tanke
egentligen, vad är det som är så sjukt svårt med det? släpp taget, gå vidare, no big deal.
oftast fastnar vi nog i tanken om att det är så det ska vara, vi människor vill oftast ha det på ett speciellt sätt och såfort det är pågång att ske en förändring blir vi helt hysteriska. eller talar jag endast för mig själv?
man får helt enkelt börja med att acceptera sitt val, och sen börja att sakta försöka tänka på annat. förr eller senare kommer man lyckas, och när du då ser tillbaka och inser att hey, livet är så mycket bättre utan allt det där som tyngde ner en, dag ut och dag in, den dagen kommer man vara glad över beslutet man tog.
(varför får jag en känsla av att jag sitter och är efterklok och att hela inlägget egentligen är tillägnat mig själv..? hmm..)
i vilket fall som helst, det är dags att gå vidare.
en vecka kvar till grekland. jag vill bort..
rubriker suger.
när du vet att det du trånar efter, och gör allt för, egentligen inte är det som är bäst för dig själv.
när det du vill ha, också är det som du helst av allt vill ta avstånd ifrån.
jag önskar att jag bara kunde få sova i några veckor, och sen vakna och inse att allting har löst sig, keep dreaming cornelia. jag har spenderat min kväll, sittandes i stan och stirrat in i en fontän, kan man bli mer patetisk? humm.
jag tror det är dags att starta min läkeprocess av själen, köpa mig lite karlssonsklister och limma ihop alla miljoner bitar av det som en gång var mitt hjärta.
nu ska jag fortsätta tröstäta min glass, glass är bra.
älskar, älskar inte.
för mig är att älska någon en stor grej, big deal liksom. det krävs väldigt mycket innan jag kan älska någon fullt ut, visst, man kan tycka om en person otroligt mycket. men när man når det där stadiet när man går över till att älska, då har man verkligen hittat en person värd att lägga ner kärlek på.
jag har så sjukt svårt för personer som efter i princip en dag slänger ur sig ett, jag älskar dig gumman! hallå?! jag känner inte dig. det får mig att tappa förtroendet något enormt.
men dom få personerna som jag verkligen känner att jag älskar, och som har kommit att bli en stor del av mitt liv, dom är jag rädd om. dessvärre är det få, och jag känner hur jag sakta glider ifrån även dessa människor, hur ont det än gör.
men sanningen är att, när den dagen kommer, då du hittar någon som verkligen gör ditt liv komplett, då ska du klamra dig fast vid personen för allt du är värd (inte bokstavligt talat, hey, man måste ju få andas) men dessa personer är så sällsynta och värda att kämpa för.
att ha någon att älska, och framför allt att bli älskad tillbaka är nog den bästa känslan som finns. jag önskar att jag inte var så sjukt rädd för att älska, it's killing me.
ensamhet, bra eller dåligt?
om du verkligen älskar någon, av hela ditt hjärta
men personen aldrig riktigt går att nå helt till fullo
då är nog det bästa som finns att göra, att släppa taget
även om det gör ont ända in i själen, och hjärtat skriker av smärta
jag hatar det faktum att jag numera är så sjukt svag. jag har alltid varit en person som har stått på mina egna ben, och klarat mig själv, och om ni frågar mig så har jag gjort det bra. jag har alltid försökt att aldrig bli beroende av någon, men det är oftast lättare sagt än gjort. för även om vi inte vill erkänna det för oss själva, så är faktiskt inte ensam alltid stark.
vi människor är i behov av närhet, och av att ha andra runt oss. inte alltid, men vi mår inte bra av att leva i ständig ensamhet.
det är något jag försöker intala mig själv, att världen faktiskt inte går under om jag släpper in någon i mitt liv. så mycket avstånd som jag har tagit från personer runt omkring mig det senaste, är inte bra för varken mig eller personerna i fråga. egentligen är jag medveten om att allt det jag gör bara bidrar till att jag istället förlorar dem, och jag är också medveten om att det må vara den sämsta ursäkten som finns, men jag orkar inte ta tag i det heller. jag hatar att vara ensam, men jag vet inte hur jag ska hantera sällskapet heller. förmodligen kommer jag bara fortsätta vara, ett litet tag till. men jag hoppas att även jag vaknar upp en dag med tanken att nu, nu är det slut, äntligen ska jag gå vidare. och jag hoppas den dagen kommer snart..
